torsdag 5 juli 2012

SA PÍ BI LÀ?

Inget är så centralt i den burmesiska kulturen (och då menar jag för alla stater) som mat. Allting kretsar kring om du ätit, vad du ätit, hur det var mm. Den vanligaste hälsningsfrasen på burmesiska ”Sa pí bi là” betyder ordagrant ”Har du ätit?”, svaret på detta är antingen ”Ja, jag har ätit” eller ”Nej, inte ännu”. Egentligen är det inte så konstigt, deras insöande på magens tillstånd är ju bara en annan variant på vår besatthet av allas emotionella välmående med vårat ”Hur mår du?”. Naturligtvis är det på samma vis med deras svar som med våra, att bekräfta att man ätit har inte så mycket med om man verkligen gjot det eller ej utan är samma sak som att vi rutinmässigt alltid meddelar vi mår bra när någon frågar, varesig det är sant eller ej.

Allt detta matfokus innebär att alla de (inklusive jag själv) som trodde att jag skulle minska i storlek av att bosätta mig i ett flyktingläger hade fullständigt fel. Jag har haft några av mina härligaste och godaste matupplevelser här, sittande på golvet eller i pyttesmå små miniatyrstolar. Återigen bekräftas det, kvalitet har egentligen inte så mycket med pengar att göra utan med råvaror och kärlek.

Allt börjar så klart med marknaden, den stora samlingspunkten tre dagar i veckan. Det skulle inte förvåna mig om alla i hela Nupo samlas där för strosa runt bland stånden (läs bambu och presenning om man har tur, direkt på marken om inte), leta efter de bästa grönsakerna, köpa lite färska blommor till Buddha och få med sig lite inspiration hem. Om man behöver får tag i någon särskild person så kan man alltid vänta till ”market day” för där kommer man garanterat att springa på dem. Det är dock inte bara av rent nöje som alla kommer varje dag marknaden samlas utan av praktiska själ, när man inte har något kylskåp så är det helt enkelt omöjligt att bunkra upp för mer än ett par dagar i taget.
På marknaden kan man hitta allt som är säsong i området, här finns fisken från floden runt hörnet, hönan som man senast igår sjasade undan men som nu är nackad och plockad, högar av kejsaren bland asiatisk frukt; durian, och allt däremellan. Här är det inga problem att hitta någon särskild styckbit, slaktaren här har med sig alla delar på djuret inklusive inälvor och fötter. Vi brukar dock  mest nöja oss med att köpa med oss olika grönsaker och frukter som vi sedan tillagar genom att helt sonika skiva, hacka och blanda dem. Samtliga av våra burmesiska vänner anser att vår ovana att äta råa grönsaker bara är ytterliggare ett bevis på att vita människor är av en annan art.
Som ni redan vet har vi inte riktigt tillgång till elektricitet i lägret, eller ja det finns elektricitet men oftast räcker den bara till en enda lampa så någon elspis finns här verkligen inte. Majoriteten här använder sig istället av grillkol. De har en helt underbar liten spis som man kan göra allt på, steka, koka, grilla, värma, ja, vi har till och med bakat paj på underverket (tips, äpplena i äppelpajen byts med fördel ut mot mango). Enda nackdelen är möjligtvis det envisa osandet som regelbundet förgiftar oss alla när själva grillen ska tändas. Det finns också stunder när jag funderat på det vettiga i att elda inomhus i bambubyggnader, men enligt alla här så gör tydligen regnen att det skulle vara ett mirakel om något så enkelt som en gnista skulle lyckas tända de svampiga, genomdränkta husen.

På dessa fantastiska små spisar lagar man i alla fall riktiga festmåltider när man har en lärare på besök. Samtliga av de middagar jag varit bjuden på eller varit med och tillagat har bestått av minst sexrätter. Och då har jag inte nämt riset. Högarna med ris som varje person sätter i sig är så imponerande att vi helt enkelt inte förstår hur det går till. Blir du bjuden hem till någon serveras du genast en tallrik som redan är överfull med ris, tanken är helt enkelt att du sedan ska äta detta riset tillsammans med det som finns på de övriga sju tallrikarna. Det finns inte heller något som gör en burmes så glad som att se sin gäst äta som en häst.  Det är mer än ett tillfälle som både Jessica och jag rullat ut från bambuhus med händerna om våra utspända ”gravidmagar”. De som någonsin oroat sig över att jag skulle gå hungrig kan sluta nu, genast. Hungrig är ett tillstånd jag aldrig kommer att behöva uppleva här. En mycket ironisk slutsats, mitt i ett flyktingläger.


måndag 2 juli 2012

ETT LAND, ETT FOLK?

Det har visat sig att jag egentligen inte hade någon koll på vad Burma är för ett land när jag först kom hit, hur uttalad och speciell den burmesiska kulturen är. Eller jag borde säga kulturer, för Burma är mer av en samling stater än ett gemensamt land. Varje stat grundas på en eller flera etniska folkgrupper som har sitt eget språk och sina egna traditioner. Det är inte som våra landskap utan mer som om man skulle slå ihop Storbrittanien, Holland, Danmark, Sverige, Finland, Norge och Polen till ett land. Om man gör detta och sedan dessutom ger tydliga fördelar till en av folkgrupperna, säg Polen,  ser till att alla måste bära dokumentation med ID-kort där deras etniska tillhörighet står med, samt att polsk bakgrund blir ett krav för att kunna få någon som helst maktposition i samhället så har man skapat en bra grund för etniska konflikter. ”Burma” är egentligen en av folkgrupperna i landet, på engelska skiljer man på ”burman” (etnisk tillhörighet) och ”burmese” (nationellt medborgarskap), och det är denna folkgrupp som har varit och fortfarande är den priviligierade.
Det har med andra ord inte funnits någon uppmuntran från de ledandes sida till att skapa en känsla av tillhörighet till landet Burma utan man har snarare understött de konflikter som uppstått, ett splittrat folk är ju ett mindre hot än ett enat. Burma är fortfarfande inte särskilt urbaniserat utan den största delen av befolkningen bor på landet i små byar där de odlar sina grödor. Det finns inga ordentliga vägar så umgänge emellan folkgrupperna uppstår inte så lätt av sig själv. Under väldigt många år  fram tills alldelles nyligen var det dessutom förbjudet att ens vistas utanför den egna byn.  Varje person registrerades av militären med namn, föräldrars namn, by, etniskt tillhörighet mm och fick sedan bära omkring på det dokumentet vart de än skulle. För många bönder var det ett dagligt slit att ens ta sig till fält och grödor, platser som oftast ligger lite utanför själva byn, och att besöka en grannby var omöjligt. Språken och kulturerna har därmed inte spritt sig eller smittat av sig emellan de olika grupperna utan man har fortfarande helt separata språk som personer från andra områden inte alls förstår (tänk återigen den eupropeiska liknelsen).
De flesta individer har en viss kunskap i burmesiska eftersom det fram tills nu varit förbjudet att undervisa på något annat språk i hela landet, men många har en aversion mot att tala språket. Det förbudet skapade lätt absurda situationer där elever under hela sin barndom gick till en skola där de inte förstod ett ord av vad som sades. Det var inte ens ovanligt att inte ens läraren visste riktigt vad de sade då inte heller de talade burmesiska. Men detta är naturligtvis en biljant strategi för att se till att ens befolkning inte har möjlighet att ifrågasätta en eller enas och utgöra ett hot mot ens maktposition.

I detta avseende är lägret ett steg framåt för nationen. För även om större delen av invånarna tillhör den folkgrupp som detta område gränsar mot så är den sektion som vi befinner oss i en smältdegel av människor av alla typer. Stadsbor och landsortsbor, högutbildade och illiterata, muslimer och kristna, troende och ateister, unga och gamla. Från mina elever har jag förstått att de har nu vänner och bekanta bland folk som de, hade de varit kvar i Burma, aldrig hade talat med eller ens mött. Det florerar normalt sätt mängder av fördomar mot de olika grupperna, men här, där man är beroende av varandra, har de kommit på skam. Det är fortfarande mycket viktigt för alla att särskilja just vilken folkgrupp man tillhör men det betyder inte riktigt lika mycket i praktiken längre.

Religion är naturligtvis också en viktig skiljelinje mellan människor även här i lägret. Det finns alla typer även om de dominerande är muslimer, krista och buddister. De olika templen / kyrkorna / moskéerna  ligger sida vid sida på gatorna och verkar inte utgöra grogrund till några större konflikter. Här lägger man istället fokus på att överrösta varandra. Istället för att hata och slåss så lägger man all kraft på att skaffa så stora högtalare som möjligt och vid alla speciella tillfällen se till att dra på så hög volym det bara går. De kristna ligger rätt bra till i striden då de varje söndag drar igång en halvfalsk konsert med ordentligt med trummor som pågår en sisådär fyra fem timmar. Det vet vi av erfarenhet då en av kyrkorna ligger precis vägg i vägg med oss. Men vi ska nog inte klaga alltför mycket för det var bara några månader sedan som de brukade ha gudstjänst varje dag, något som fick ett antal lärare på vår skola att ilsket muttra önskningar om fler fallande träd. Buddisterna har inte så mycket sång och musik utan jobbar istället med chanting. Årligen har man en högtid där man under tre dygn oavbrutet läser högt ur palitexterna, naturligtvis på högsta volym även under natten. Tvärtemot vad man skulle kunna tro är faktiskt behållningen av det hela muslimernas böneutrop. Den mannen har en så vacker röst att jag blir glad varje gång jag råkar vakna vid femtiden och får höra honom. Den rymmer hela vår mänsklighets tröstlösa önskan om salighet och visdom.
Muslimerna verkar  som vanligt ha särskilt låg status, kanske kommer denna illvilja delvis från avundsjuka för muslimerna är även de som till största delen arbetar som handelsmän och som importerar olika produkter. Det är inte för inte som vår lilla shopping gata här kallas the Muslim Market. Det är möjligt att ni har hört om konflikten mellan muslimer och buddister i nordvästra Burma, en region som kallas Rakhine. Det är en mycket sorglig utveckling mellan folk som slåss om rätten att få bo i sina områden och där vissa premieras av regeringen som snarare understödjer konflikten än skapar grannsämja. Tyvärr är detta en väldigt verklig risk för Burmas framtid, att den politiska utvecklingen istället för fred och demokrati leder till etniska konflikter mellan folkgrupper. Burma har många värdefulla resurser som ligger inom otydligt avgränsade områden och den som får makten över de resurserna får också makten över landets framtid.

Allt detta får mig att tänka att kanske är det så att mångkulturella samhällen inte alls är något som skapas av globalisering och industrialisering. Mångkulturella samhällen har alltid funnits, de har alltid varit både en utmaning och möjlighet. Därmed kommer de också alltid att finnas och vår uppgift är istället att lära oss att skapa något fantastiskt av dem.

onsdag 27 juni 2012



LADY GAGA AND THE PRESIDENT

En föreställning i en akt om innebörden av yttrandefrihet.

Lady Gaga                                     -I hate my government. I could rule this country better than them. We should put all the government I jail so that the people can be free!

the President                              - I am the president and you cannot say that. You cannot say any bad things about me or my government. My people already have freedom here!

Lady Gaga                                     - That’s a lie! If I cannot say what I think about you or the government there is no freedom!

the President                              - There is freedom. You can say whatever you want about me as long as it is good.

Lady Gaga                                     - What kind of freedom is that? Freedom of speech means you can say anything you want, good or bad!

the President                              - Ok, that’s it. I’m going to arrest you. You are going to jail!

Lady Gaga                                     - Freedom, freedom, freedom!!

Hur lär man människor som aldrig fått frågan “vad tycker du?” vad frihet är? Människor för vilka utbildning endast inneburit att memorera hela böcker utantill med vartenda och och men på rätt ställe. I den burmesiska utbildning är reflektion och ifrågasättande bannlyst så hur förklarar man frihet?
Inte för att jag vet om det är rätt väg att gå men vi lät i alla fall Lady Gaga leda kunskapens ljus och framförde denna  fantastiska föreställningen för våra smått förstummade elever som en uppföljning till att vi tittat på filmen The Lady under några dagar. När vi såg på filmen insåg vi rätt snart att även om alla här säger att ”vi slåss för frihet i Burma” så kunde ingen av dem förklara vad det egentligen var de ville ha. Sagt och gjort, jag plockade fram min inre diktator och Jessica sin inre diva.
  
Jag är ju som sagt lärare nu förtiden, ett mycket märkligt tillstånd som jag i alla fall aldrig skulle ha satsat mina pengar på om någon frågat mig för några år sedan. Det har inte direkt fallit sig helt naturligt för mig men jag måste erkänna att lektioner som den med Lady Gaga föreställningen, som slutade med att elever som aldrig sagt ifrån eller krävt något själva skrev små rollspel som de spelade upp, är helt magiska. Det är en alldelles särskild lyckokänsla man får när man inser att den här dagen har man faktiskt lyckats förmedla något och eleverna har äntligen upplevt känslan av att inse att deras möjligheter är mycket större än de först trott.
Här är mina små skyddslingar, är de inte underbara!

lördag 23 juni 2012


EVAKUERING

 Om ni undrar hur mörkt det blir här om kvällarna när det är mulet så kan jag meddela att det är så becksvart att helt lyckades missa det gigantiska trädet som låg tvärs över skolgården, rakt igenom biblioteket när vi kom hem härom kvällen. Inte förrän Paulina (exlärare som varit på besök hos oss) påpekade att ett jätteträd hade fallit rakt över skolan och lyste direkt på det med sin ficklampa insåg vi att något inte var som det skulle. Det är med andra ord mycket svårt att penetera det nästan vadderande mörkret som omsluter oss när solen gått ned. Min ynkliga lilla ficklampa från Sverige kan knappt lysa upp mina egna fötter. Trädet föll som påpekats precis tvärs över vårt bibliotek som för tillfället huserade två ganska druckna kollegor (en historia i sig) men ingen kom till skada mer än det mycket dyrt införskaffade plåttaket. När vi kom hem så pågick festen fortfarande inne ibland lövruskorna om än lite mer dämpat. Vi har haft det ovanligt stormigt här i lägret de senaste dagarna. Enorma regn är vanligt förekommande under den här årstiden men den kraftiga vinden som vi kämpar mot med våra klena paraplyer är inte normal.


Morgonen därpå kom tack och lov den Fantastiske Djungelträdsmannen och angrep vår trädsitation. Många elever och vänner kom också och hjälpte till men den lille mannen sågade, högg och hackade upp 80 procent av trädet på egen hand, notera att här finns inget som går på elektricitet eller batteri. Det var fantastiskt att se hur alla som var starka nog samlades och greppade varsin machete, ingen bad dem de bara dök upp. I fullständigt ösregn och lera upp till knäna slet de i säkert tre timmar för att få ned den resterande delen av stammen som låg farligt nära en gångstig. Vi andra mer klena och okunniga gjorde det vi kan bäst; greppade plånboken och rusade till den lilla proviantbutiken för att köpa högar med snacks och te. Kan man inte arbeta själv får man göda dem som gör det.

Platsen som lägret ligger på är ju inte direkt stadsplanerad utan husen poppar mer upp där det finns plats så därför ligger skolan mitt ibland de gamla djungelträden som ibland har en tendens att falla ihop nedtyngda av snabbväxande lianer och regnvåta lövkronor. Precis utanför mitt rum står två gigantträd som inte direkt verkar stabila och vår rektor ansåg att det helt enkelt var för farligt för oss att stanna kvar. Eftersom varesig jag eller Jessica kände för att riskera livet (man sover nog ändå inte så bra när grenarna knakar utanför) så fick vi packa ned våra filtar och myggnät och söka skydd hos en av flyktingarna som även är en god vän/kollega/elev. Naturligtvis är det en flykting som öppnar sina dörrar och hyser de två hemlösa lärarna som om det vore det mest självklara i världen.

 Den fantastiske djungelträdsmannen, som är vig som en apa, gör vad han kan för att såga av grenar så att trädkronorna inte blir så stora, det är i regnperioden som bladen tillsammans med övriga parasiter som orkidéer och lianer samlar ihop så pass mycket vatten att rötterna i de snabbväxande träden inte klarar av att hålla emot, men en enda djungelträdsman kan hinner bara med ett visst antal träd så varje år rasar ytterliggare ett antal. Förra året föll hela tre träd på en kyrka  mitt emot. Elaka tungor brukar ibland påpeka att det är en interessant slump att det även är den kyrka som också envisas med att ha de största högtalarna på de söndagskonserter som deras timslånga gudstjänser är.


Nu pendlar vi varje dag mellan det hus vi vågar sova i och skolan där vi fortfarande har alla våra saker och våra lektioner. Förhoppningsvis mojnar vinden lite snart och regnet ger med sig så att djungelmannen kan trimma jätteträden utanför utan att riskera livhanken mer än nödvändigt, men tills dess så får vi fortsätta pendla.

onsdag 6 juni 2012

ODE TILL EN TVÄTTMASKIN




Det är helt galet vad smutsig jag är, hela tiden. Så fort jag duschat så kliver jag i ytterliggare en lerpöl och skvätter blöt röd lerjord över mina byxor. Ellar så tittar solen fram och tillsammans med den 99 procentiga fuktigheten förvandlar hela lägret blir till en bastu så att jag dryper av svett.

Alla luktar lite unket här, en kombination av svett, mögel och fuktighet, inte helt olikt ett gammalt källarutrymme för väggarna inpregnerats av åratal av ånga. Det finns många logiska anledningar till varför odörerna är oundvikliga, dels har man kanske bara ett par byxor (mer troligt en sk langy, en sarong som används av både kvinnor och män) och då kan man ju inte tvätta dem hela tiden. Dels så är det handtvätt i kallt vatten som gäller så det är väl inte direkt någon som är förtjust i att tvätta i överdrivna mängder.

Varje gång jag sitter på huk i vårt kala badrum och försöker knåda svett och smuts ur mina plagg så tänker jag på min farmor och alla de kvinnor som med henne har svettats blod över tunga tygstycken som liksom verkar bita sig fast i vattnet. Det är helt sanslöst hur mycket mjölksyra man kan få i armarna av att försöka vrida ur vattnet ur en tröja, för att inte tala om hur starka ben jag kommer få av allt hukande. Det var en oändlig tacksamhet jag kände mot kvinnan som kom och lämnade  tillbaka de två kompakta täcken som jag sover på efter att de skickats iväg för tvätt. Vart och ett av dem kan säkerligen bära mer än ett badkar vatten och att vrida ur dem måste ha varit som att krama saft ur en sten. Doktor Rosling har en gång hävdat att tvättmaskinen är 1900-talets viktigaste uppfinning för mänskligheten, här i Nupo är jag beredd att hålla med honom.

Vi förvarar våra plagg upphängda på en lina i hallen utanför våra rum, jag och Jessica. Att ha dem nedpackade skulle garanterat generera mögel inom en par dagar. Dessutom är upphängningen enda sättet att skydda kläderna från mössen som av någon outgrundlig anledning gillar att knapra på våra T-shirts och byxor. Egentligen spelar det inte så himla stor roll vad vi försöker att göra, luftfuktigheten under regnperioden gör att kläderna möglar oavsett hur man förvarar dem. När vi väl ger upp inför lukten på tröjan vi använt i alltför många dagar och till slut tvättar så kan det ta upp till en vecka för plaggen att torka så det gäller att man planerar vad man tvättar.

Trots att jag hade alla varianter av kläder med mig hit så lyckades jag naturligtvis bara få med ett enda par byxor som är vettiga, och de var inköpta på Tesco i Bankok. De andra byxorna är antingen för ljusa, för smala (ej hukvänliga) eller för avslöjande. Till helgen bär det av till Mae Sot för en sk Visa round så då får jag ta mig en shoppingtur och ordna fram ytterliggare ett par. Egentligen behöver man väl inte mer än så, två par byxor, ett att ha på sig medan det andra torkar.

lördag 2 juni 2012


HOBBITSTADEN

Här i lägret bygger man sitt eget hus. Reser du härifrån så kommer någon och river det, eller så kommer grannarna och ser till att ta tillfället i akt att fylla sina materialförråd. Väggar, tak och golv, allt är bambu, med taket som enda undantaget där det istället är torkade bananblad som skyddar oss från regn. Eller skyddar och skyddar, när monsunregnet vräker ned så är det bara en tidsfråga innan små bruna droppar läcker in i våra rum. Och tills dess en reparation går att ordna så löser vi situationen med muggar, glas och burkar. När natten kommer vaggas vi till sömns av ett rytmiskt dripp, dropp, dripp dropp. I våra bambuhus finns inga räta linjer, golvet gungar likt en trampolin när man går över det. Varje persons ankomst och avgång annonseras genom att hela huset svänger fram och tillbaka i takt med gångarens steg. Det känns som att permanent bo i den koja man som barn byggde ute i trädgården och sedan förgäves tjatade på föräldrarna om att få sova över i.

Nu har jag inte en hel hydda för mig själv utan jag och Jessica har varsit rum på skolans övre våning. Ett rum som precis har plats till ett myggnät, under vilket vi sover på några täcken, och ett litet bord som lutar så att pennorna rullar av. De tunna flätade bambuväggarna skyddar mot vind men är inte det minsta ljudisolerande. Prassel, nysningar och skratt, allt tar sig igenom och det går inte att avgöra om en person står inne i ens rum och talar eller är utanför när man ligger och smålyssnar i mörkret. Att det finns så många barn här i lägret är för mig ett under.

I likhet med kojan jag byggde som barn så går det inte att undgå att här är väldigt smutsigt. Spindlar bygger små nät överallt, flygor, myggor och trollsländor som dras till ljuset om kvällen samlas i drivor på golvet, bambutaket släpper ned flagor och damm allteftersom dagen går. Vi sopar men ger tillslut upp och gillar läget. Här är man liksom alltid lite smutsig.

Både toalett och badrum är separata små hus som står på gården. Samma bambukonstruktion men i mindre tappning. Efter en tidigare incident där en av volontärerna som var av den större storleken lyckades få huk-toaletten (typ ett hål i golvet) att rasa in har toaletten nu ett ordentligt gjutet cementgolv. Men som med allting annat finns ingen ljudisolering överhuvudtaget så det är ingen idé att skämmas. Att duscha är till skillnad mot vad man kan tro om Thailand en kall historia. Vattnet som står i de två stora tunnorna kommer direkt från djungeln och vår djungel är över 700 m över havet. Dessuton känns den lilla bunken jag använder för att ösa vattnet över mig liksom alltid lite för liten. Jag erkänner att jag saknar hela arrangemanget; kakel, dusch, sitttoalett, handfat och avlopp men jag bad om äventyr och äventyr fick jag.

måndag 28 maj 2012


ANKOMST
Nu sitter jag då här och kliar ett av mina otaliga myggbett under en enkel lågenergilampa i mitt bambuhus. Ni var många som hejade på mig på vägen hit och tur var det för utan er hade jag aldrig tagit mig hit. Exakt var jag befinner mig vet jag faktiskt inte, det finns inte riktigt utmarkerat på kartor men närmaste stad är Umphang om ni skulle lyckas hitta det på google maps.

Att ta sig till ut till lägret är en upplevelse i sig. Nio timmar på ett skumpande åkdon ibland kallat songtaew, ibland kallat line car (finns säkert även ett antal öknamn). Eftersom chauffören får betalt per passagerare och inte har någon övre gräns att förhålla sig till så jobbar de stenhårt på att få in så många som möjligt. Vuxna längs sätena, barnen på golvet, män i alla åldrar får hålla sig kvar i olika stänger så gott det går.

En sak kan man snabbt konstatera; de här bilarna de är inte bekväma och de är inte gjorda för människor med anlag för åksjuka. Eftersom det regnade en hel del när jag reste så hade man dessutom plastat in hela apparaten. Visserligen fanns små rutor med transparant plast där ett motsvarande fönster skulle ha suttit men de fungerade ungefär lika bra som att försöka titta igenom fyra lager gladpack. Det är ju relativt lätt att förstå att om man packar in alla dessa människor som sillar, stänger ute deras möjlighet att se ut och sedan slingrar sig upp och ned längs bergen så är det bara en tidsfråga innan någon mår dåligt. Tack och lov finns det mammor. Samtliga kvinnor på resan var erfarna songtaewfarare och därmed beväpnade med rullar av plastpåsar, med andra ord slapp vi övriga passagerare undan med att bara behöva lyssna till hulkningarna.

Lite tur hade jag ändå för jag lyckades knipa en av platserna längs ut på sätet. Visserligen innebar detta att jag hade fyra män hängande brevid/över mig hela resan men jag hade i alla fall en chans att kika ut mellan deras axlar och undvek därmed övriga passagerares elände. I detta åbäke så tog vi oss alltså upp över bergen genom hisnande vackra landskap. På varje sida om oss klättrade djugnelgrönska uppför branter så stupande att man undrade hur det kom sig att gravitationen inte bara drog ned allt längs bergens sidor.

Men fram kom vi och väl på plats så stod en grupp människor i regnet och väntade. Bilen stannade. medpassagerarna lyfte på sina fötter och barnen som sov på min väska, och med gemensamma ansträngningar lyckades vi få ut den packning som i invånarnas ögon måste ansetts vara gigantisk. Sen stod jag där i lervällingen och såg ut över hobbitstaden, äntligen framme.