onsdag 27 juni 2012



LADY GAGA AND THE PRESIDENT

En föreställning i en akt om innebörden av yttrandefrihet.

Lady Gaga                                     -I hate my government. I could rule this country better than them. We should put all the government I jail so that the people can be free!

the President                              - I am the president and you cannot say that. You cannot say any bad things about me or my government. My people already have freedom here!

Lady Gaga                                     - That’s a lie! If I cannot say what I think about you or the government there is no freedom!

the President                              - There is freedom. You can say whatever you want about me as long as it is good.

Lady Gaga                                     - What kind of freedom is that? Freedom of speech means you can say anything you want, good or bad!

the President                              - Ok, that’s it. I’m going to arrest you. You are going to jail!

Lady Gaga                                     - Freedom, freedom, freedom!!

Hur lär man människor som aldrig fått frågan “vad tycker du?” vad frihet är? Människor för vilka utbildning endast inneburit att memorera hela böcker utantill med vartenda och och men på rätt ställe. I den burmesiska utbildning är reflektion och ifrågasättande bannlyst så hur förklarar man frihet?
Inte för att jag vet om det är rätt väg att gå men vi lät i alla fall Lady Gaga leda kunskapens ljus och framförde denna  fantastiska föreställningen för våra smått förstummade elever som en uppföljning till att vi tittat på filmen The Lady under några dagar. När vi såg på filmen insåg vi rätt snart att även om alla här säger att ”vi slåss för frihet i Burma” så kunde ingen av dem förklara vad det egentligen var de ville ha. Sagt och gjort, jag plockade fram min inre diktator och Jessica sin inre diva.
  
Jag är ju som sagt lärare nu förtiden, ett mycket märkligt tillstånd som jag i alla fall aldrig skulle ha satsat mina pengar på om någon frågat mig för några år sedan. Det har inte direkt fallit sig helt naturligt för mig men jag måste erkänna att lektioner som den med Lady Gaga föreställningen, som slutade med att elever som aldrig sagt ifrån eller krävt något själva skrev små rollspel som de spelade upp, är helt magiska. Det är en alldelles särskild lyckokänsla man får när man inser att den här dagen har man faktiskt lyckats förmedla något och eleverna har äntligen upplevt känslan av att inse att deras möjligheter är mycket större än de först trott.
Här är mina små skyddslingar, är de inte underbara!

lördag 23 juni 2012


EVAKUERING

 Om ni undrar hur mörkt det blir här om kvällarna när det är mulet så kan jag meddela att det är så becksvart att helt lyckades missa det gigantiska trädet som låg tvärs över skolgården, rakt igenom biblioteket när vi kom hem härom kvällen. Inte förrän Paulina (exlärare som varit på besök hos oss) påpekade att ett jätteträd hade fallit rakt över skolan och lyste direkt på det med sin ficklampa insåg vi att något inte var som det skulle. Det är med andra ord mycket svårt att penetera det nästan vadderande mörkret som omsluter oss när solen gått ned. Min ynkliga lilla ficklampa från Sverige kan knappt lysa upp mina egna fötter. Trädet föll som påpekats precis tvärs över vårt bibliotek som för tillfället huserade två ganska druckna kollegor (en historia i sig) men ingen kom till skada mer än det mycket dyrt införskaffade plåttaket. När vi kom hem så pågick festen fortfarande inne ibland lövruskorna om än lite mer dämpat. Vi har haft det ovanligt stormigt här i lägret de senaste dagarna. Enorma regn är vanligt förekommande under den här årstiden men den kraftiga vinden som vi kämpar mot med våra klena paraplyer är inte normal.


Morgonen därpå kom tack och lov den Fantastiske Djungelträdsmannen och angrep vår trädsitation. Många elever och vänner kom också och hjälpte till men den lille mannen sågade, högg och hackade upp 80 procent av trädet på egen hand, notera att här finns inget som går på elektricitet eller batteri. Det var fantastiskt att se hur alla som var starka nog samlades och greppade varsin machete, ingen bad dem de bara dök upp. I fullständigt ösregn och lera upp till knäna slet de i säkert tre timmar för att få ned den resterande delen av stammen som låg farligt nära en gångstig. Vi andra mer klena och okunniga gjorde det vi kan bäst; greppade plånboken och rusade till den lilla proviantbutiken för att köpa högar med snacks och te. Kan man inte arbeta själv får man göda dem som gör det.

Platsen som lägret ligger på är ju inte direkt stadsplanerad utan husen poppar mer upp där det finns plats så därför ligger skolan mitt ibland de gamla djungelträden som ibland har en tendens att falla ihop nedtyngda av snabbväxande lianer och regnvåta lövkronor. Precis utanför mitt rum står två gigantträd som inte direkt verkar stabila och vår rektor ansåg att det helt enkelt var för farligt för oss att stanna kvar. Eftersom varesig jag eller Jessica kände för att riskera livet (man sover nog ändå inte så bra när grenarna knakar utanför) så fick vi packa ned våra filtar och myggnät och söka skydd hos en av flyktingarna som även är en god vän/kollega/elev. Naturligtvis är det en flykting som öppnar sina dörrar och hyser de två hemlösa lärarna som om det vore det mest självklara i världen.

 Den fantastiske djungelträdsmannen, som är vig som en apa, gör vad han kan för att såga av grenar så att trädkronorna inte blir så stora, det är i regnperioden som bladen tillsammans med övriga parasiter som orkidéer och lianer samlar ihop så pass mycket vatten att rötterna i de snabbväxande träden inte klarar av att hålla emot, men en enda djungelträdsman kan hinner bara med ett visst antal träd så varje år rasar ytterliggare ett antal. Förra året föll hela tre träd på en kyrka  mitt emot. Elaka tungor brukar ibland påpeka att det är en interessant slump att det även är den kyrka som också envisas med att ha de största högtalarna på de söndagskonserter som deras timslånga gudstjänser är.


Nu pendlar vi varje dag mellan det hus vi vågar sova i och skolan där vi fortfarande har alla våra saker och våra lektioner. Förhoppningsvis mojnar vinden lite snart och regnet ger med sig så att djungelmannen kan trimma jätteträden utanför utan att riskera livhanken mer än nödvändigt, men tills dess så får vi fortsätta pendla.

onsdag 6 juni 2012

ODE TILL EN TVÄTTMASKIN




Det är helt galet vad smutsig jag är, hela tiden. Så fort jag duschat så kliver jag i ytterliggare en lerpöl och skvätter blöt röd lerjord över mina byxor. Ellar så tittar solen fram och tillsammans med den 99 procentiga fuktigheten förvandlar hela lägret blir till en bastu så att jag dryper av svett.

Alla luktar lite unket här, en kombination av svett, mögel och fuktighet, inte helt olikt ett gammalt källarutrymme för väggarna inpregnerats av åratal av ånga. Det finns många logiska anledningar till varför odörerna är oundvikliga, dels har man kanske bara ett par byxor (mer troligt en sk langy, en sarong som används av både kvinnor och män) och då kan man ju inte tvätta dem hela tiden. Dels så är det handtvätt i kallt vatten som gäller så det är väl inte direkt någon som är förtjust i att tvätta i överdrivna mängder.

Varje gång jag sitter på huk i vårt kala badrum och försöker knåda svett och smuts ur mina plagg så tänker jag på min farmor och alla de kvinnor som med henne har svettats blod över tunga tygstycken som liksom verkar bita sig fast i vattnet. Det är helt sanslöst hur mycket mjölksyra man kan få i armarna av att försöka vrida ur vattnet ur en tröja, för att inte tala om hur starka ben jag kommer få av allt hukande. Det var en oändlig tacksamhet jag kände mot kvinnan som kom och lämnade  tillbaka de två kompakta täcken som jag sover på efter att de skickats iväg för tvätt. Vart och ett av dem kan säkerligen bära mer än ett badkar vatten och att vrida ur dem måste ha varit som att krama saft ur en sten. Doktor Rosling har en gång hävdat att tvättmaskinen är 1900-talets viktigaste uppfinning för mänskligheten, här i Nupo är jag beredd att hålla med honom.

Vi förvarar våra plagg upphängda på en lina i hallen utanför våra rum, jag och Jessica. Att ha dem nedpackade skulle garanterat generera mögel inom en par dagar. Dessutom är upphängningen enda sättet att skydda kläderna från mössen som av någon outgrundlig anledning gillar att knapra på våra T-shirts och byxor. Egentligen spelar det inte så himla stor roll vad vi försöker att göra, luftfuktigheten under regnperioden gör att kläderna möglar oavsett hur man förvarar dem. När vi väl ger upp inför lukten på tröjan vi använt i alltför många dagar och till slut tvättar så kan det ta upp till en vecka för plaggen att torka så det gäller att man planerar vad man tvättar.

Trots att jag hade alla varianter av kläder med mig hit så lyckades jag naturligtvis bara få med ett enda par byxor som är vettiga, och de var inköpta på Tesco i Bankok. De andra byxorna är antingen för ljusa, för smala (ej hukvänliga) eller för avslöjande. Till helgen bär det av till Mae Sot för en sk Visa round så då får jag ta mig en shoppingtur och ordna fram ytterliggare ett par. Egentligen behöver man väl inte mer än så, två par byxor, ett att ha på sig medan det andra torkar.

lördag 2 juni 2012


HOBBITSTADEN

Här i lägret bygger man sitt eget hus. Reser du härifrån så kommer någon och river det, eller så kommer grannarna och ser till att ta tillfället i akt att fylla sina materialförråd. Väggar, tak och golv, allt är bambu, med taket som enda undantaget där det istället är torkade bananblad som skyddar oss från regn. Eller skyddar och skyddar, när monsunregnet vräker ned så är det bara en tidsfråga innan små bruna droppar läcker in i våra rum. Och tills dess en reparation går att ordna så löser vi situationen med muggar, glas och burkar. När natten kommer vaggas vi till sömns av ett rytmiskt dripp, dropp, dripp dropp. I våra bambuhus finns inga räta linjer, golvet gungar likt en trampolin när man går över det. Varje persons ankomst och avgång annonseras genom att hela huset svänger fram och tillbaka i takt med gångarens steg. Det känns som att permanent bo i den koja man som barn byggde ute i trädgården och sedan förgäves tjatade på föräldrarna om att få sova över i.

Nu har jag inte en hel hydda för mig själv utan jag och Jessica har varsit rum på skolans övre våning. Ett rum som precis har plats till ett myggnät, under vilket vi sover på några täcken, och ett litet bord som lutar så att pennorna rullar av. De tunna flätade bambuväggarna skyddar mot vind men är inte det minsta ljudisolerande. Prassel, nysningar och skratt, allt tar sig igenom och det går inte att avgöra om en person står inne i ens rum och talar eller är utanför när man ligger och smålyssnar i mörkret. Att det finns så många barn här i lägret är för mig ett under.

I likhet med kojan jag byggde som barn så går det inte att undgå att här är väldigt smutsigt. Spindlar bygger små nät överallt, flygor, myggor och trollsländor som dras till ljuset om kvällen samlas i drivor på golvet, bambutaket släpper ned flagor och damm allteftersom dagen går. Vi sopar men ger tillslut upp och gillar läget. Här är man liksom alltid lite smutsig.

Både toalett och badrum är separata små hus som står på gården. Samma bambukonstruktion men i mindre tappning. Efter en tidigare incident där en av volontärerna som var av den större storleken lyckades få huk-toaletten (typ ett hål i golvet) att rasa in har toaletten nu ett ordentligt gjutet cementgolv. Men som med allting annat finns ingen ljudisolering överhuvudtaget så det är ingen idé att skämmas. Att duscha är till skillnad mot vad man kan tro om Thailand en kall historia. Vattnet som står i de två stora tunnorna kommer direkt från djungeln och vår djungel är över 700 m över havet. Dessuton känns den lilla bunken jag använder för att ösa vattnet över mig liksom alltid lite för liten. Jag erkänner att jag saknar hela arrangemanget; kakel, dusch, sitttoalett, handfat och avlopp men jag bad om äventyr och äventyr fick jag.