Det har visat sig att jag egentligen inte hade någon koll på
vad Burma är för ett land när jag först kom hit, hur uttalad och
speciell den burmesiska kulturen är. Eller jag borde säga kulturer, för Burma
är mer av en samling stater än ett gemensamt land. Varje stat grundas på en
eller flera etniska folkgrupper som har sitt eget språk och sina egna traditioner.
Det är inte som våra landskap utan mer som om man skulle slå ihop
Storbrittanien, Holland, Danmark, Sverige, Finland, Norge och Polen till ett
land. Om man gör detta och sedan dessutom ger tydliga fördelar till en av
folkgrupperna, säg Polen, ser till att
alla måste bära dokumentation med ID-kort där deras etniska tillhörighet står
med, samt att polsk bakgrund blir ett krav för att kunna få någon som helst maktposition
i samhället så har man skapat en bra grund för etniska konflikter. ”Burma” är
egentligen en av folkgrupperna i landet, på engelska skiljer man på ”burman”
(etnisk tillhörighet) och ”burmese” (nationellt medborgarskap), och det är
denna folkgrupp som har varit och fortfarande är den priviligierade.
Det har med andra ord inte funnits någon uppmuntran från de
ledandes sida till att skapa en känsla av tillhörighet till landet Burma utan
man har snarare understött de konflikter som uppstått, ett splittrat folk är ju
ett mindre hot än ett enat. Burma är fortfarfande inte särskilt urbaniserat
utan den största delen av befolkningen bor på landet i små byar där de odlar
sina grödor. Det finns inga ordentliga vägar så umgänge emellan folkgrupperna
uppstår inte så lätt av sig själv. Under väldigt många år fram tills alldelles nyligen var det dessutom
förbjudet att ens vistas utanför den egna byn. Varje person registrerades av militären med
namn, föräldrars namn, by, etniskt tillhörighet mm och fick sedan bära omkring
på det dokumentet vart de än skulle. För många bönder var det ett dagligt slit
att ens ta sig till fält och grödor, platser som oftast ligger lite utanför
själva byn, och att besöka en grannby var omöjligt. Språken och kulturerna har
därmed inte spritt sig eller smittat av sig emellan de olika grupperna utan man
har fortfarande helt separata språk som personer från andra områden inte alls
förstår (tänk återigen den eupropeiska liknelsen).
De flesta individer har en viss kunskap i burmesiska eftersom
det fram tills nu varit förbjudet att undervisa på något annat språk i hela
landet, men många har en aversion mot att tala språket. Det förbudet skapade
lätt absurda situationer där elever under hela sin barndom gick till en skola
där de inte förstod ett ord av vad som sades. Det var inte ens ovanligt att
inte ens läraren visste riktigt vad de sade då inte heller de talade burmesiska.
Men detta är naturligtvis en biljant strategi för att se till att ens
befolkning inte har möjlighet att ifrågasätta en eller enas och utgöra ett hot
mot ens maktposition. I detta avseende är lägret ett steg framåt för nationen. För även om större delen av invånarna tillhör den folkgrupp som detta område gränsar mot så är den sektion som vi befinner oss i en smältdegel av människor av alla typer. Stadsbor och landsortsbor, högutbildade och illiterata, muslimer och kristna, troende och ateister, unga och gamla. Från mina elever har jag förstått att de har nu vänner och bekanta bland folk som de, hade de varit kvar i Burma, aldrig hade talat med eller ens mött. Det florerar normalt sätt mängder av fördomar mot de olika grupperna, men här, där man är beroende av varandra, har de kommit på skam. Det är fortfarande mycket viktigt för alla att särskilja just vilken folkgrupp man tillhör men det betyder inte riktigt lika mycket i praktiken längre.
Religion är naturligtvis också en viktig skiljelinje mellan
människor även här i lägret. Det finns alla typer även om de dominerande är
muslimer, krista och buddister. De olika templen / kyrkorna / moskéerna ligger sida vid sida på gatorna och verkar
inte utgöra grogrund till några större konflikter. Här lägger man istället
fokus på att överrösta varandra. Istället för att hata och slåss så lägger man
all kraft på att skaffa så stora högtalare som möjligt och vid alla speciella
tillfällen se till att dra på så hög volym det bara går. De kristna ligger rätt
bra till i striden då de varje söndag drar igång en halvfalsk konsert med
ordentligt med trummor som pågår en sisådär fyra fem timmar. Det vet vi av
erfarenhet då en av kyrkorna ligger precis vägg i vägg med oss. Men vi ska nog
inte klaga alltför mycket för det var bara några månader sedan som de brukade
ha gudstjänst varje dag, något som fick ett antal lärare på vår skola att
ilsket muttra önskningar om fler fallande träd. Buddisterna har inte så mycket
sång och musik utan jobbar istället med chanting. Årligen har man en högtid där
man under tre dygn oavbrutet läser högt ur palitexterna, naturligtvis på högsta
volym även under natten. Tvärtemot vad man skulle kunna tro är faktiskt
behållningen av det hela muslimernas böneutrop. Den mannen har en så vacker
röst att jag blir glad varje gång jag råkar vakna vid femtiden och får höra
honom. Den rymmer hela vår mänsklighets tröstlösa önskan om salighet och
visdom.
Muslimerna verkar som
vanligt ha särskilt låg status, kanske kommer denna illvilja delvis från
avundsjuka för muslimerna är även de som till största delen arbetar som
handelsmän och som importerar olika produkter. Det är inte för inte som vår lilla
shopping gata här kallas the Muslim Market. Det är möjligt att ni har hört om
konflikten mellan muslimer och buddister i nordvästra Burma, en region som
kallas Rakhine. Det är en mycket sorglig utveckling mellan folk som slåss om
rätten att få bo i sina områden och där vissa premieras av regeringen som snarare
understödjer konflikten än skapar grannsämja. Tyvärr är detta en väldigt
verklig risk för Burmas framtid, att den politiska utvecklingen istället
för fred och demokrati leder till etniska konflikter mellan folkgrupper. Burma har många värdefulla
resurser som ligger inom otydligt avgränsade områden och den som får makten
över de resurserna får också makten över landets framtid.
Allt detta får mig att tänka att kanske är det så att
mångkulturella samhällen inte alls är något som skapas av globalisering och
industrialisering. Mångkulturella samhällen har alltid funnits, de har alltid
varit både en utmaning och möjlighet. Därmed kommer de också alltid att finnas
och vår uppgift är istället att lära oss att skapa något fantastiskt av dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar