måndag 2 juli 2012

ETT LAND, ETT FOLK?

Det har visat sig att jag egentligen inte hade någon koll på vad Burma är för ett land när jag först kom hit, hur uttalad och speciell den burmesiska kulturen är. Eller jag borde säga kulturer, för Burma är mer av en samling stater än ett gemensamt land. Varje stat grundas på en eller flera etniska folkgrupper som har sitt eget språk och sina egna traditioner. Det är inte som våra landskap utan mer som om man skulle slå ihop Storbrittanien, Holland, Danmark, Sverige, Finland, Norge och Polen till ett land. Om man gör detta och sedan dessutom ger tydliga fördelar till en av folkgrupperna, säg Polen,  ser till att alla måste bära dokumentation med ID-kort där deras etniska tillhörighet står med, samt att polsk bakgrund blir ett krav för att kunna få någon som helst maktposition i samhället så har man skapat en bra grund för etniska konflikter. ”Burma” är egentligen en av folkgrupperna i landet, på engelska skiljer man på ”burman” (etnisk tillhörighet) och ”burmese” (nationellt medborgarskap), och det är denna folkgrupp som har varit och fortfarande är den priviligierade.
Det har med andra ord inte funnits någon uppmuntran från de ledandes sida till att skapa en känsla av tillhörighet till landet Burma utan man har snarare understött de konflikter som uppstått, ett splittrat folk är ju ett mindre hot än ett enat. Burma är fortfarfande inte särskilt urbaniserat utan den största delen av befolkningen bor på landet i små byar där de odlar sina grödor. Det finns inga ordentliga vägar så umgänge emellan folkgrupperna uppstår inte så lätt av sig själv. Under väldigt många år  fram tills alldelles nyligen var det dessutom förbjudet att ens vistas utanför den egna byn.  Varje person registrerades av militären med namn, föräldrars namn, by, etniskt tillhörighet mm och fick sedan bära omkring på det dokumentet vart de än skulle. För många bönder var det ett dagligt slit att ens ta sig till fält och grödor, platser som oftast ligger lite utanför själva byn, och att besöka en grannby var omöjligt. Språken och kulturerna har därmed inte spritt sig eller smittat av sig emellan de olika grupperna utan man har fortfarande helt separata språk som personer från andra områden inte alls förstår (tänk återigen den eupropeiska liknelsen).
De flesta individer har en viss kunskap i burmesiska eftersom det fram tills nu varit förbjudet att undervisa på något annat språk i hela landet, men många har en aversion mot att tala språket. Det förbudet skapade lätt absurda situationer där elever under hela sin barndom gick till en skola där de inte förstod ett ord av vad som sades. Det var inte ens ovanligt att inte ens läraren visste riktigt vad de sade då inte heller de talade burmesiska. Men detta är naturligtvis en biljant strategi för att se till att ens befolkning inte har möjlighet att ifrågasätta en eller enas och utgöra ett hot mot ens maktposition.

I detta avseende är lägret ett steg framåt för nationen. För även om större delen av invånarna tillhör den folkgrupp som detta område gränsar mot så är den sektion som vi befinner oss i en smältdegel av människor av alla typer. Stadsbor och landsortsbor, högutbildade och illiterata, muslimer och kristna, troende och ateister, unga och gamla. Från mina elever har jag förstått att de har nu vänner och bekanta bland folk som de, hade de varit kvar i Burma, aldrig hade talat med eller ens mött. Det florerar normalt sätt mängder av fördomar mot de olika grupperna, men här, där man är beroende av varandra, har de kommit på skam. Det är fortfarande mycket viktigt för alla att särskilja just vilken folkgrupp man tillhör men det betyder inte riktigt lika mycket i praktiken längre.

Religion är naturligtvis också en viktig skiljelinje mellan människor även här i lägret. Det finns alla typer även om de dominerande är muslimer, krista och buddister. De olika templen / kyrkorna / moskéerna  ligger sida vid sida på gatorna och verkar inte utgöra grogrund till några större konflikter. Här lägger man istället fokus på att överrösta varandra. Istället för att hata och slåss så lägger man all kraft på att skaffa så stora högtalare som möjligt och vid alla speciella tillfällen se till att dra på så hög volym det bara går. De kristna ligger rätt bra till i striden då de varje söndag drar igång en halvfalsk konsert med ordentligt med trummor som pågår en sisådär fyra fem timmar. Det vet vi av erfarenhet då en av kyrkorna ligger precis vägg i vägg med oss. Men vi ska nog inte klaga alltför mycket för det var bara några månader sedan som de brukade ha gudstjänst varje dag, något som fick ett antal lärare på vår skola att ilsket muttra önskningar om fler fallande träd. Buddisterna har inte så mycket sång och musik utan jobbar istället med chanting. Årligen har man en högtid där man under tre dygn oavbrutet läser högt ur palitexterna, naturligtvis på högsta volym även under natten. Tvärtemot vad man skulle kunna tro är faktiskt behållningen av det hela muslimernas böneutrop. Den mannen har en så vacker röst att jag blir glad varje gång jag råkar vakna vid femtiden och får höra honom. Den rymmer hela vår mänsklighets tröstlösa önskan om salighet och visdom.
Muslimerna verkar  som vanligt ha särskilt låg status, kanske kommer denna illvilja delvis från avundsjuka för muslimerna är även de som till största delen arbetar som handelsmän och som importerar olika produkter. Det är inte för inte som vår lilla shopping gata här kallas the Muslim Market. Det är möjligt att ni har hört om konflikten mellan muslimer och buddister i nordvästra Burma, en region som kallas Rakhine. Det är en mycket sorglig utveckling mellan folk som slåss om rätten att få bo i sina områden och där vissa premieras av regeringen som snarare understödjer konflikten än skapar grannsämja. Tyvärr är detta en väldigt verklig risk för Burmas framtid, att den politiska utvecklingen istället för fred och demokrati leder till etniska konflikter mellan folkgrupper. Burma har många värdefulla resurser som ligger inom otydligt avgränsade områden och den som får makten över de resurserna får också makten över landets framtid.

Allt detta får mig att tänka att kanske är det så att mångkulturella samhällen inte alls är något som skapas av globalisering och industrialisering. Mångkulturella samhällen har alltid funnits, de har alltid varit både en utmaning och möjlighet. Därmed kommer de också alltid att finnas och vår uppgift är istället att lära oss att skapa något fantastiskt av dem.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar