torsdag 5 juli 2012

SA PÍ BI LÀ?

Inget är så centralt i den burmesiska kulturen (och då menar jag för alla stater) som mat. Allting kretsar kring om du ätit, vad du ätit, hur det var mm. Den vanligaste hälsningsfrasen på burmesiska ”Sa pí bi là” betyder ordagrant ”Har du ätit?”, svaret på detta är antingen ”Ja, jag har ätit” eller ”Nej, inte ännu”. Egentligen är det inte så konstigt, deras insöande på magens tillstånd är ju bara en annan variant på vår besatthet av allas emotionella välmående med vårat ”Hur mår du?”. Naturligtvis är det på samma vis med deras svar som med våra, att bekräfta att man ätit har inte så mycket med om man verkligen gjot det eller ej utan är samma sak som att vi rutinmässigt alltid meddelar vi mår bra när någon frågar, varesig det är sant eller ej.

Allt detta matfokus innebär att alla de (inklusive jag själv) som trodde att jag skulle minska i storlek av att bosätta mig i ett flyktingläger hade fullständigt fel. Jag har haft några av mina härligaste och godaste matupplevelser här, sittande på golvet eller i pyttesmå små miniatyrstolar. Återigen bekräftas det, kvalitet har egentligen inte så mycket med pengar att göra utan med råvaror och kärlek.

Allt börjar så klart med marknaden, den stora samlingspunkten tre dagar i veckan. Det skulle inte förvåna mig om alla i hela Nupo samlas där för strosa runt bland stånden (läs bambu och presenning om man har tur, direkt på marken om inte), leta efter de bästa grönsakerna, köpa lite färska blommor till Buddha och få med sig lite inspiration hem. Om man behöver får tag i någon särskild person så kan man alltid vänta till ”market day” för där kommer man garanterat att springa på dem. Det är dock inte bara av rent nöje som alla kommer varje dag marknaden samlas utan av praktiska själ, när man inte har något kylskåp så är det helt enkelt omöjligt att bunkra upp för mer än ett par dagar i taget.
På marknaden kan man hitta allt som är säsong i området, här finns fisken från floden runt hörnet, hönan som man senast igår sjasade undan men som nu är nackad och plockad, högar av kejsaren bland asiatisk frukt; durian, och allt däremellan. Här är det inga problem att hitta någon särskild styckbit, slaktaren här har med sig alla delar på djuret inklusive inälvor och fötter. Vi brukar dock  mest nöja oss med att köpa med oss olika grönsaker och frukter som vi sedan tillagar genom att helt sonika skiva, hacka och blanda dem. Samtliga av våra burmesiska vänner anser att vår ovana att äta råa grönsaker bara är ytterliggare ett bevis på att vita människor är av en annan art.
Som ni redan vet har vi inte riktigt tillgång till elektricitet i lägret, eller ja det finns elektricitet men oftast räcker den bara till en enda lampa så någon elspis finns här verkligen inte. Majoriteten här använder sig istället av grillkol. De har en helt underbar liten spis som man kan göra allt på, steka, koka, grilla, värma, ja, vi har till och med bakat paj på underverket (tips, äpplena i äppelpajen byts med fördel ut mot mango). Enda nackdelen är möjligtvis det envisa osandet som regelbundet förgiftar oss alla när själva grillen ska tändas. Det finns också stunder när jag funderat på det vettiga i att elda inomhus i bambubyggnader, men enligt alla här så gör tydligen regnen att det skulle vara ett mirakel om något så enkelt som en gnista skulle lyckas tända de svampiga, genomdränkta husen.

På dessa fantastiska små spisar lagar man i alla fall riktiga festmåltider när man har en lärare på besök. Samtliga av de middagar jag varit bjuden på eller varit med och tillagat har bestått av minst sexrätter. Och då har jag inte nämt riset. Högarna med ris som varje person sätter i sig är så imponerande att vi helt enkelt inte förstår hur det går till. Blir du bjuden hem till någon serveras du genast en tallrik som redan är överfull med ris, tanken är helt enkelt att du sedan ska äta detta riset tillsammans med det som finns på de övriga sju tallrikarna. Det finns inte heller något som gör en burmes så glad som att se sin gäst äta som en häst.  Det är mer än ett tillfälle som både Jessica och jag rullat ut från bambuhus med händerna om våra utspända ”gravidmagar”. De som någonsin oroat sig över att jag skulle gå hungrig kan sluta nu, genast. Hungrig är ett tillstånd jag aldrig kommer att behöva uppleva här. En mycket ironisk slutsats, mitt i ett flyktingläger.


1 kommentar:

  1. Hej hjärtat! Förmodar att du inte har konstant access till internet, men du ska veta att jag kikar in då och då för att hålla mig uppdaterad :) Jag längtar tills du kommer hem, vill ha min superwoman till sparringpartner tillbaka!

    Stor kram på dig!
    /Frida

    SvaraRadera