HOBBITSTADEN
Här i lägret bygger man sitt eget hus. Reser du härifrån så
kommer någon och river det, eller så kommer grannarna och ser till att ta
tillfället i akt att fylla sina materialförråd. Väggar, tak och golv, allt är
bambu, med taket som enda undantaget där det istället är torkade bananblad som
skyddar oss från regn. Eller skyddar och skyddar, när monsunregnet vräker ned
så är det bara en tidsfråga innan små bruna droppar läcker in i våra rum. Och
tills dess en reparation går att ordna så löser vi situationen med muggar, glas
och burkar. När natten kommer vaggas vi till sömns av ett rytmiskt dripp,
dropp, dripp dropp. I våra bambuhus finns inga räta linjer, golvet gungar likt
en trampolin när man går över det. Varje persons ankomst och avgång annonseras
genom att hela huset svänger fram och tillbaka i takt med gångarens steg. Det
känns som att permanent bo i den koja man som barn byggde ute i trädgården och
sedan förgäves tjatade på föräldrarna om att få sova över i.
Nu har jag inte en hel hydda för mig själv utan jag och
Jessica har varsit rum på skolans övre våning. Ett rum som precis har plats till
ett myggnät, under vilket vi sover på några täcken, och ett litet bord som
lutar så att pennorna rullar av. De tunna flätade bambuväggarna skyddar mot
vind men är inte det minsta ljudisolerande. Prassel, nysningar och skratt, allt
tar sig igenom och det går inte att avgöra om en person står inne i ens rum och
talar eller är utanför när man ligger och smålyssnar i mörkret. Att det finns
så många barn här i lägret är för mig ett under.
I likhet med kojan jag byggde som barn så går det inte att
undgå att här är väldigt smutsigt. Spindlar bygger små nät överallt, flygor,
myggor och trollsländor som dras till ljuset om kvällen samlas i drivor på
golvet, bambutaket släpper ned flagor och damm allteftersom dagen går. Vi sopar
men ger tillslut upp och gillar läget. Här är man liksom alltid lite smutsig.
Både toalett och badrum är separata små hus som står på
gården. Samma bambukonstruktion men i mindre tappning. Efter en tidigare
incident där en av volontärerna som var av den större storleken lyckades få
huk-toaletten (typ ett hål i golvet) att rasa in har toaletten nu ett
ordentligt gjutet cementgolv. Men som med allting annat finns ingen
ljudisolering överhuvudtaget så det är ingen idé att skämmas. Att duscha är
till skillnad mot vad man kan tro om Thailand en kall historia. Vattnet som
står i de två stora tunnorna kommer direkt från djungeln och vår djungel är
över 700 m över havet. Dessuton känns den lilla bunken jag använder för att ösa
vattnet över mig liksom alltid lite för liten. Jag erkänner att jag saknar hela
arrangemanget; kakel, dusch, sitttoalett, handfat och avlopp men jag bad om
äventyr och äventyr fick jag. 


Inga kommentarer:
Skicka en kommentar