måndag 28 maj 2012


ANKOMST
Nu sitter jag då här och kliar ett av mina otaliga myggbett under en enkel lågenergilampa i mitt bambuhus. Ni var många som hejade på mig på vägen hit och tur var det för utan er hade jag aldrig tagit mig hit. Exakt var jag befinner mig vet jag faktiskt inte, det finns inte riktigt utmarkerat på kartor men närmaste stad är Umphang om ni skulle lyckas hitta det på google maps.

Att ta sig till ut till lägret är en upplevelse i sig. Nio timmar på ett skumpande åkdon ibland kallat songtaew, ibland kallat line car (finns säkert även ett antal öknamn). Eftersom chauffören får betalt per passagerare och inte har någon övre gräns att förhålla sig till så jobbar de stenhårt på att få in så många som möjligt. Vuxna längs sätena, barnen på golvet, män i alla åldrar får hålla sig kvar i olika stänger så gott det går.

En sak kan man snabbt konstatera; de här bilarna de är inte bekväma och de är inte gjorda för människor med anlag för åksjuka. Eftersom det regnade en hel del när jag reste så hade man dessutom plastat in hela apparaten. Visserligen fanns små rutor med transparant plast där ett motsvarande fönster skulle ha suttit men de fungerade ungefär lika bra som att försöka titta igenom fyra lager gladpack. Det är ju relativt lätt att förstå att om man packar in alla dessa människor som sillar, stänger ute deras möjlighet att se ut och sedan slingrar sig upp och ned längs bergen så är det bara en tidsfråga innan någon mår dåligt. Tack och lov finns det mammor. Samtliga kvinnor på resan var erfarna songtaewfarare och därmed beväpnade med rullar av plastpåsar, med andra ord slapp vi övriga passagerare undan med att bara behöva lyssna till hulkningarna.

Lite tur hade jag ändå för jag lyckades knipa en av platserna längs ut på sätet. Visserligen innebar detta att jag hade fyra män hängande brevid/över mig hela resan men jag hade i alla fall en chans att kika ut mellan deras axlar och undvek därmed övriga passagerares elände. I detta åbäke så tog vi oss alltså upp över bergen genom hisnande vackra landskap. På varje sida om oss klättrade djugnelgrönska uppför branter så stupande att man undrade hur det kom sig att gravitationen inte bara drog ned allt längs bergens sidor.

Men fram kom vi och väl på plats så stod en grupp människor i regnet och väntade. Bilen stannade. medpassagerarna lyfte på sina fötter och barnen som sov på min väska, och med gemensamma ansträngningar lyckades vi få ut den packning som i invånarnas ögon måste ansetts vara gigantisk. Sen stod jag där i lervällingen och såg ut över hobbitstaden, äntligen framme.