ANKOMST
Nu sitter jag
då här och kliar ett av mina otaliga myggbett under en enkel lågenergilampa i
mitt bambuhus. Ni var många som hejade på mig på vägen hit och tur var det för
utan er hade jag aldrig tagit mig hit. Exakt var jag befinner mig vet jag
faktiskt inte, det finns inte riktigt utmarkerat på kartor men närmaste stad är
Umphang om ni skulle lyckas hitta det på google maps.
Att ta sig till ut till
lägret är en upplevelse i sig. Nio timmar på ett skumpande åkdon ibland kallat
songtaew, ibland kallat line car (finns säkert även ett antal öknamn). Eftersom
chauffören får betalt per passagerare och inte har någon övre gräns att
förhålla sig till så jobbar de stenhårt på att få in så många som möjligt.
Vuxna längs sätena, barnen på golvet, män i alla åldrar får hålla sig kvar i
olika stänger så gott det går.
En sak kan man snabbt konstatera; de här bilarna de är inte bekväma och
de är inte gjorda för människor med anlag för åksjuka. Eftersom det regnade en
hel del när jag reste så hade man dessutom plastat in hela apparaten.
Visserligen fanns små rutor med transparant plast där ett motsvarande fönster
skulle ha suttit men de fungerade ungefär lika bra som att försöka titta igenom
fyra lager gladpack. Det är ju relativt lätt att förstå att om man packar in
alla dessa människor som sillar, stänger ute deras möjlighet att se ut och
sedan slingrar sig upp och ned längs bergen så är det bara en tidsfråga innan
någon mår dåligt. Tack och lov finns det mammor. Samtliga kvinnor på resan var
erfarna songtaewfarare och därmed beväpnade med rullar av plastpåsar, med andra
ord slapp vi övriga passagerare undan med att bara behöva lyssna till
hulkningarna.
Lite tur hade jag ändå för jag lyckades knipa en av platserna längs ut
på sätet. Visserligen innebar detta att jag hade fyra män hängande brevid/över
mig hela resan men jag hade i alla fall en chans att kika ut mellan deras axlar
och undvek därmed övriga passagerares elände. I detta åbäke så tog vi oss
alltså upp över bergen genom hisnande vackra landskap. På varje sida om oss
klättrade djugnelgrönska uppför branter så stupande att man undrade hur det kom
sig att gravitationen inte bara drog ned allt längs bergens sidor.
Men fram kom vi och väl på plats så stod en grupp människor i regnet och
väntade. Bilen stannade. medpassagerarna lyfte på sina fötter och barnen som
sov på min väska, och med gemensamma ansträngningar lyckades vi få ut den
packning som i invånarnas ögon måste ansetts vara gigantisk. Sen stod jag där i
lervällingen och såg ut över hobbitstaden, äntligen framme.
