Inget är så centralt i den burmesiska kulturen (och då menar
jag för alla stater) som mat. Allting kretsar kring om du ätit, vad du ätit,
hur det var mm. Den vanligaste hälsningsfrasen på burmesiska ”Sa pí bi là”
betyder ordagrant ”Har du ätit?”, svaret på detta är antingen ”Ja, jag har
ätit” eller ”Nej, inte ännu”. Egentligen är det inte så konstigt, deras
insöande på magens tillstånd är ju bara en annan variant på vår besatthet av
allas emotionella välmående med vårat ”Hur mår du?”. Naturligtvis är det på
samma vis med deras svar som med våra, att bekräfta att man ätit har inte så
mycket med om man verkligen gjot det eller ej utan är samma sak som att vi
rutinmässigt alltid meddelar vi mår bra när någon frågar, varesig det är sant
eller ej.
Allt börjar så klart med marknaden, den stora
samlingspunkten tre dagar i veckan. Det skulle inte förvåna mig om alla i hela
Nupo samlas där för strosa runt bland stånden (läs bambu och presenning om man
har tur, direkt på marken om inte), leta efter de bästa grönsakerna, köpa lite
färska blommor till Buddha och få med sig lite inspiration hem. Om man behöver
får tag i någon särskild person så kan man alltid vänta till ”market day” för
där kommer man garanterat att springa på dem. Det är dock inte bara av rent
nöje som alla kommer varje dag marknaden samlas utan av praktiska själ, när man
inte har något kylskåp så är det helt enkelt omöjligt att bunkra upp för mer än
ett par dagar i taget.
På marknaden kan man hitta allt som är säsong i området, här
finns fisken från floden runt hörnet, hönan som man senast igår sjasade undan
men som nu är nackad och plockad, högar av kejsaren bland asiatisk frukt;
durian, och allt däremellan. Här är det inga problem att hitta någon särskild
styckbit, slaktaren här har med sig alla delar på djuret inklusive inälvor och
fötter. Vi brukar dock mest nöja oss med
att köpa med oss olika grönsaker och frukter som vi sedan tillagar genom att
helt sonika skiva, hacka och blanda dem. Samtliga av våra burmesiska vänner
anser att vår ovana att äta råa grönsaker bara är ytterliggare ett bevis på att
vita människor är av en annan art.
Som ni redan vet har vi inte riktigt tillgång till
elektricitet i lägret, eller ja det finns elektricitet men oftast räcker den
bara till en enda lampa så någon elspis finns här verkligen inte. Majoriteten
här använder sig istället av grillkol. De har en helt underbar liten spis som
man kan göra allt på, steka, koka, grilla, värma, ja, vi har till och med bakat
paj på underverket (tips, äpplena i äppelpajen byts med fördel ut mot mango). Enda
nackdelen är möjligtvis det envisa osandet som regelbundet förgiftar oss alla
när själva grillen ska tändas. Det finns också stunder när jag funderat på det
vettiga i att elda inomhus i bambubyggnader, men enligt alla här så gör
tydligen regnen att det skulle vara ett mirakel om något så enkelt som en
gnista skulle lyckas tända de svampiga, genomdränkta husen.

På dessa fantastiska små spisar lagar man i alla fall
riktiga festmåltider när man har en lärare på besök. Samtliga av de middagar
jag varit bjuden på eller varit med och tillagat har bestått av minst sexrätter.
Och då har jag inte nämt riset. Högarna med ris som varje person sätter i sig
är så imponerande att vi helt enkelt inte förstår hur det går till. Blir du
bjuden hem till någon serveras du genast en tallrik som redan är överfull med
ris, tanken är helt enkelt att du sedan ska äta detta riset tillsammans med det
som finns på de övriga sju tallrikarna. Det finns inte heller något som gör en
burmes så glad som att se sin gäst äta som en häst. Det är mer än ett tillfälle som både Jessica
och jag rullat ut från bambuhus med händerna om våra utspända ”gravidmagar”. De
som någonsin oroat sig över att jag skulle gå hungrig kan sluta nu, genast.
Hungrig är ett tillstånd jag aldrig kommer att behöva uppleva här. En mycket
ironisk slutsats, mitt i ett flyktingläger.



